Djup, Mogen, Vuxen och Rak.
- Är man djup för att man kan få folk att förundras?
- Är man mogen för att att man vet hur man skall uppföra sig?
- Är man vuxen för att man nått "rätt" ålder?
- Är man rak och ärlig bara för att man vågar säga vad man tycker?
Svaret på alla ovanstående frågeställningar är i min mening Nej.
Det finns alltid mer du måste ta i beräkning när du svarar på frågor om sådant som folk tar för givet.
Man har fått lära sig att poesi av den karaktär som man inte förstår är djup, man har även fått lära sig att man kommer längst med sanningen, för att är man rak och ärlig kommer man accepteras.
Så är inte fallet i mitt liv. De djupa tankar och funderingar jag har råkar passa bäst i form av poesi, för det är först då folk förstår, men jag tror inte att de förstår sig på mig. Allt är antingen fint/vackert/underbart eller otäckt/oroande/skrämande. Fast poesin jag skriver endast är en blandning av ord och tankar för att skapa en grådisig illusion av de tankar jag har om den värld vi lever i.
Detta kommer inom en kort tid bli helt klart, när de som inte känner mig kommer ställa frågan om jag tagit illa upp eller om jag blivit förnärmad på något sätt, eftersom jag skrev som jag gjorde. Något som de som känner mig aldrig skulle fråga sig, då de vet mycket väl varför jag skriver och säger det jag gör.
Familjen.
I rasande tempo kommer familjen först, utan att vänner och bekanta förlorar sin röst.
Det är Mamma, Pappa, och en hel dröse barn, det är en familj i centrum av livets garn.
Med trådar och tåtar som far överallt, är ni det som kallas "livets peppar och salt".
Med hjärtan så stora att världen får plats, så står ni på jorden, stadigt och fast.
De ovanstående raderna tillägnas en familjen som helt enkelt får mig att le, ingen nämnd ingen glömd. Tack!
